OLOF OM SCOTT 

George Scott lyckades få hela folket förälskat under sina strider om OS-medaljer och VM-titlar. Han gavs ringnamn som ”Great Scott” och ”No 1” och nådde legendarisk status redan under sin tid som WBU:s världsmästare i lättvikt åren 1995-97.

 

En fantastisk levnadssaga

Hans liv är en fantastisk saga som tar sin början i Liberia, utanför Buchanan, på Afrikas västkust, där han föddes den 20/12 1966. Hans mor är av liberiansk börd, hans far en gästarbetande italienare. Vid sex års ålder adopterades han av den svenska familjen Cramne och fördes till Salem utanför Stockholm, där han växte upp. En problematisk skolgång följdes av en turbulent tid som tonåring, då gatan mer eller mindre blev hans hem – tills han räddades in i boxnings-världen i Västerås av boxningsklubben Rapids starke man Kjell Fredriksson. ’Kjelle’ blev något av reservpappa och lotsade sin adept till JSM-titel (’85), SM-titel (’86), landslaget och nationell berömmelse.

 

Amatörkarriären

George visade tidigt vilken osedvanlig talang för boxningssporten han de facto var, men med dragningskraften från storstaden och lockande bud om sponsringsstöd och fritt arbete med obegränsade träningsmöjligheter drogs han tillbaka till storstaden, och återvände till Stockholm. Här representerade han i flera år IF Linnéa och en säsong även Djurgårdens IF. Under åren 1986-91 vann han fem raka SM-titlar i fjäder/lättvikt och ett antal turneringstitlar dessutom, såsom Sweden Box Open, Tampere Turnaus mfl.

1988 var han vår man i Söul-OS och kom med en sensationell serie segrar att boxa sig rakt fram till en olympisk final mot DDR:s Andreas Zülow, som med liten men korrekt marginal kunde besegra George. Då hade dock George på vägen besegrat malawiern Mkangala, till allas häpnad slagit ut tuffe irländaren Michael Carruth (OS-guld ’92)och på poäng slagit britten Kane och mongolen Enkhbat. Silvermedaljen från OS borde ha fungerat som en perfekt språngbräda över till proffsen, men ett flertal proffsplaner gick närmaste året i krasch. Istället återupptog han amatörkarriären och blev vårt främsta trumfkort i landslaget fram till EM i Göteborg 1991, då han ytterst knappt förlorade i kvartsfinal mot blivande EM- (och senare) VM-kungen Marco Rudolph.

 

Proffsdebut – och livet i Florida

Därmed drog George definitivt av sig amatörtröjan – efter 105 segrar och 20 förluster, ett lysande facit – och blev proffs i Florida, USA för den legendariske tränaren & coachen Angelo Dundee. Han debuterade med en blixtrande 28 sekunders KO i första ronden på Armando Gonzalez i Pensacola, Florida den 29/7 1991. På två och ett halvt år kom han sedan att rada upp 21 raka segrar, varav tre på huvudmatchnivå – poängsegrar över Don Allison, Chauncey Johnson och Rocky Rivera – och hela tio av dessa framträdanden vanns på KO! Det var en lysande rekordlista skickligt ihopsnickrad runt om i USA – mestadels i Florida men också vid matcher i South Carolina, Illinois, Atlantic City, Las Vegas, Alabama, Arizona och som förmatchboxare till Riddick Bowe då denne försvarade sin VM-titel i tungvikt i Washington DC – och vid tre tillfällen i England.

 

Gibbins & Jake “The Snake”

I februari 1994 mötte han stentuffe Homer Lee Gibbins i Atlanta om WBC:s kontinentala lätta welterviktstitel och vann en briljant seger över 12 ronder. Bland åskådarna återfanns Muhammad Ali, och han kom efteråt på besök i omklädningsrummet och grattade personligen George! Efter att därefter besegrat hårde Mike Powell ledde framgångarna till den enorma chansen att i augusti samma år i Fernwood i Poconobergen möta IBF-världsmästaren Jake ”The Snake” Rodriguez. Det var storpromotor Bob Arum som med sitt Top Rank levererade chansen, som alltid i nära samarbete med svenska TV-kanalen FilmNet. George misslyckades för första gången som proffs efter en tapper men ruggigt tuff fight. Dundee gav upp matchen för sin slagne adept i pausen till tionde ronden. Tidningarna här hemma skrev bistra fetstils-rapporter om att Scott nått sitt maximum. ”Han blir aldrig världsmästare”…

 

VM-segern över Rafael Ruelas

De hade helt fel!  Efter tre come back-segrar, nedbantad till sin riktiga viktklass, lättvikt – över Antonio Ojeda i Nevada, Jose Fernandes i Atlantic City och Marcario Davila i New Orleans – var han på nytt redo. Motståndet den 7 oktober 1995 i fashionabla Paradise Island i Nassau på Bahamasöarna var värsta tänkbara, den förre världsmästaren, topprankade och mycket fruktade Rafael Ruelas från USA om den vakanta WBU-titeln, en titel som på den här tiden räknades bland de stora. Tidigt i matchen skallade de två ihop vilket renderade George en abnormt uppsvullen panna, men i vad som utvecklade sig till en av det årets mest rafflande matcher vägrade Scott förlora och kämpade hem en fantastisk poängseger! Det var en suverän triumf, men ännu bättre än det var att denna underbara seger gav George en fast förankring bland världens fem bästa lättviktare, även på The Rings klassiska ranking.

 

Fyra titelförsvar

Han försvarade nu sin titel tre gånger under 1996, dels i Las Vegas mot Shane Gannon (KO 1) och Pete Taliaferro (poäng 12) och dels i Sydafrika mot stenhårde Naas Scheepers – i en ny bejublad 12-rondare, som valdes till WBU:s bästa match det året!

Matchen mot Taliaferro gick som uppbackning till superfighten Oscar de la Hoya vs Julio Cesar Chavez och kom att utkämpas i en obeskrivlig hetta – på golvet mättes upp över 50 grader celcius! – vilket ledde till att man fick klippa av George skorna efteråt, då fotsulorna var helt täckta av blåsor! Matchen gick tiden ut och var en tuff historia i sig, men värsta kampen var den mot hettan.

Det var ingen slump att Arum matchade Scott i ett titelförsvar på samma show som de la Hoya – planen var att de skulle mötas med tiden .. för miljontals dollar – något som George önskade och ville, men som inte riktigt ingick i dåvarande managers ifrågasatta planer.

I februari 1997 försvarade han titeln mot Zoltan Kalocsai i Wien (poäng 12) men sade därefter upp samarbetet med Dundee och dåvarande managerns, han gick sin egen väg, emellertid till priset av att han blev strippad på sin WBU-titel. Han fortsatte jobba med sin personlige tränare ”Stormin´” Norman Wilson men gick nu in i samarbete med Steffen Tangstads TV-bolag MTV, på TV 1000:s utbud, och slog där i augusti i Italien Mark Ramsey.

 

VM mot Johnston & comeback

Den 28/2 1998 fick han chansen mot Stevie Johnstons WBC-titel men misslyckades vinna över 12 ronder. En snopen och mindre korrekt poängförlust mot Gianni Gelli strax därefter förstörde därefter världsrankingen.

Därefter sadlade han om karriären, lierade sig med Stockholmsbaserade managern Fred Armstrong och börjat på ny kula med Sverige som bas. Han radade upp nio raka segrar i come backen, inklusive övertygande poängsegrar över Gelli i retur, Alan Bosworth och Fred Ladd – en i USA, fem i England och tre i Danmark. Han var nu tillbaka i lätt weltervikt, oförmögen att längre klara lättvikt.

Titelmatcherna mot Vester & Branco

Den 23/2 2001 fick han chansen att möta Allan Vester på dennes hemmaplan i Århus i Danmark om IBF:s interkontinentala titel – ett direkt VM-kval – som blev en poängmässig thriller avgjord med 2 domarröster mot 1 i danskens favör. Vester gick sedan vidare till VM-fight mot Zab Judah i USA (förlust KO 3), medan George fick en längre vila men till sist också kompensation för det knappa nederlaget, då han den 17/11 samma år fick chansen om EM-titeln i Civitavecchia i Italien mot regerande mästaren Gianluca Branco – också detta i princip ett VM-kval – och George gjorde åter en mycket bra match och var på väg att ta över, då de två skallade ihop och svensken tvangs bryta med ett fult jack över höger ögonbryn. Branco gick vidare med en seger över Vester och sedan en VM-fight mot Arturo Gatti, som han förlorade.

 

Färdigboxat

Där bestämde sig George Scott vid 35 års ålder med en imponerande rekordlista på 46 matcher (41 segrar och 5 förluster) för att lägga handskarna på hyllan och lämna den aktiva karriären bakom sig. Trots detta kom han tillbaka till ringen vid ytterligare två tillfällen – i K1-matcher mot Zoltan Sarossy (2005) och Lars Myrberg (2009), men det var egentligen bara återbesök för lite snabba cash och adrenalinkicken av rampljus. Därefter har han ägnat sig åt ungdomsarbete och PR-uppdrag, men också medverkat i Let´s Dance, Mästarnas Mästare mm av samma anledning. Inom sin forna sport har han ägnat viss tid som tränare och funderat på promotion, utan att detta ännu realiserats.

 

Olof Johansson, boxningsexpert och tidigare chefsredaktör för tidningen boxning!